När döden skiljer oss åt – Forskare vill ge bättre stöd till äldre i sorg

Varje år tvingas tiotusentals äldre i Sverige att ta farväl av sin livskamrat. Sorgen och påfrestningen kan leda till att en del av dem själva avlider. Forskaren Kristina Johnell tar nu reda på vilka äldre som drabbas hårdast vid dödsfall och hur man bäst kan stötta dem.

Vi har alla hört berättelser om äldre par som somnar in kort efter varandra, som om sorgen blev för stor och tung för den som blev ensam kvar. Att änkan eller änklingen också avlider kallas för änkeskapseffekten och är ett verkligt fenomen.

– Tidigare studier visar på att risken att dö är cirka 20 procent högre för människor som nyligen förlorat sin maka eller make än för dem vars partner fortfarande är i livet. Risken att drabbas av akuta hjärt- och kärlsjukdomar som hjärtinfarkt och stroke är också förhöjd, säger Kristina Johnell som är professor i geriatrisk läkemedelsepidemiologi vid Karolinska Institutet.

Hon berättar att mycket av den tidigare forskningen som finns på änkeskapseffekten inte fokuserat på äldre personer, trots att de flesta som kommer att drabbas av att partnern dör är gamla. Varför det inte forskats mer specifikt på äldre vet hon inte.

Kanske har man ansett att det är naturligt att förlora sin partner när man är gammal, att det är något man bara måste gå igenom. Det kan också finnas metodologiska svårigheter för forskare. Det kan kännas oetiskt att skicka ut enkäter till gamla i sorg och dessutom kan en del ha svårt att svara på grund av skörhet och kognitiv svikt.

För att fylla kunskapsluckan när det gäller änkeskapseffekten hos äldre leder Kristina Johnell nu forskningsprojektet ”Tills döden skiljer oss åt? Hälsoeffekter av förlust av make/maka hos äldre.”

Projektet bygger på registeruppgifter om sådant som rör hälsan för cirka 43 000 personer som förlorade sin make eller maka under åren 2013 och 2014, och som vid tillfället var 65 år eller äldre.

– Vi har unikt stora och fina register i Sverige, vilket ger oss möjligheter som forskare i andra länder inte har. Här har vi tillgång till bra forskningsdata utan att någon behöver fylla i enkäter eller liknande. Alla inkluderas.

Syftet med projektet är att identifiera vilka som löper störst risk att få svårigheter med den egna hälsan när partnern avlider. Den ska också ge kunskap om vad som kan göras för att underlätta för dem.

– Det är en stor kris att förlora sin äkta hälft och en del är utmattade redan innan dödsfallet av att under lång tid ha vårdat en partner som tynat bort. Vi hoppas att vår forskning leder till att man kan sätta in riktade interventioner till dem som behöver det mest.

I studien noteras hur de efterlevandes hälsa förändras både året efter dödsfallet och året före. Uppgifterna jämförs med hälsan för en kontrollgrupp med jämnåriga personer vars äkta hälft fortfarande lever.

– Våra preliminära resultat visar att risken för att den efterlevande ska dö är störst de första månaderna efter dödsfallet. Det är alltså viktigt att sätta in stöd utan fördröjning.

Tidigare studier visar på att risken att dö är cirka 20 procent högre för människor som nyligen förlorat sin maka eller make än för dem vars partner fortfarande är i livet.
Kristina Johnell

I Kristina Johnells studie märks också hälsoförsämringar. Jämfört med kontrollgruppen drabbas de efterlevande oftare av akuta hjärt- och kärlsjukdomar, lunginflammationer och höftfrakturer. De blir också oftare inlagda på sjukhus och inskrivna vid äldreboenden.

– Sådant ökar kort tid efter, och före, partnerns dödsfall. Allt tyder alltså på att det är bråttom med insatser till den som är på väg att förlora sin partner.

Projektet pågår till slutet av 2022 och mycket återstår att analysera.

– Jag ser fram emot när vi ska börja studera effekten av läkemedel till de efterlevande. Kanske kan läkemedel minska riskerna, men det är inte säkert. Till exempel kan viss psykofarmaka öka risken för fallolyckor, säger Kristina Johnell. Änkeskapseffekten kan delvis bero på att efterlevande inte har ork att sköta om sig som tidigare.

– I akut sorg kan man bli både handlingsförlamad och förvirrad. Det finns risk att man glömmer att ta sina mediciner och många orkar förmodligen inte tänka på sådant som att motionera och äta bra.

Hela 68 procent av de efterlevande i studien är kvinnor, eftersom kvinnor i genomsnitt lever längre än män och ofta är yngre än sina makar. Senare i projektet kommer könsskillnader att undersökas närmare, men preliminära data visar att män har större risk än kvinnor att avlida när den äkta hälften går bort.

– Jag vet inte varför det är så, men kanske har det något med traditionella könsmönster att göra, till exempel att kvinnan stod för hushållsrutinerna.

Kristna Johnell tror att riskerna för de anhöriga kan vara olika beroende på hur den sista tiden med partnern såg ut. Studien har därför med uppgifter om huruvida de anhöriga dog av cancer, organsvikt, i plötslig död eller genom så kallad ”långsam nedsättning” där till exempel demens räknas in.

– Det här upplägget är unikt för vårt projekt. Våra preliminära resultat tyder på att plötsliga dödsfall leder till särskilt ökad risk för att den efterlevande ska avlida, men negativa konsekvenser ses även vid långsammare förlopp. Båda alternativen är hemska på sitt sätt.

Kristina Johnell är glad att ha möjlighet att forska på en så stor folkhälsofråga som förlust av make/maka hos äldre. Hon tror att lärdomarna kommer att kunna användas i många länder.

– Jag känner verkligen för den här forskningen. Gamla måste gå igenom en stor kris när de kanske redan är sköra och inte har mycket reservkapacitet för att hantera sorg. Allt vi kan göra för att förbättra situationen för dem är viktigt.

Text: Eva Annell